Så börjar ännu en vecka lida mot sitt slut. Man hinner ju knappt blinka så är det fredag igen. Vilket i och för sig är en bra sak. Men tiden behöver ju inte gå så satans fort precis hela tiden. Då menar jag inte bara veckor, utan även år.
Det känns overkligt att det är över sex år sen man tog sina första, skräckslagna steg in på gymnasiet och över tre år sen man tog glada, något berusade, skutt därifrån. Och det känns skumt att det var snart åtta år sen som millenieskiftet var. Det var ju så satans mycket uppståndelse över det där. Och poff. Så är den låångt förbi. Skulle inte jorden ha gått under vid det laget?
Jag tror att jag fått en släng av åldersnoja. Jag skyller på dimman.
Bakom träden ser man egentligen halva stan och frösön.
Det känns overkligt att det är över sex år sen man tog sina första, skräckslagna steg in på gymnasiet och över tre år sen man tog glada, något berusade, skutt därifrån. Och det känns skumt att det var snart åtta år sen som millenieskiftet var. Det var ju så satans mycket uppståndelse över det där. Och poff. Så är den låångt förbi. Skulle inte jorden ha gått under vid det laget?
Jag tror att jag fått en släng av åldersnoja. Jag skyller på dimman.
Bakom träden ser man egentligen halva stan och frösön.
Nu ska jag forstätta jobba. Och när jag kommer hem ska jag krypa ner i soffan tillsammans med ett rykande färskt Greys, innan nästa jobb börjar. Det blir fint det.
Piiz
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar