R.I.P

Time of death approximately 19.35

Helvete. Min telefon har dött. Inte bara slut-på-batteri-det-är-bara-att-ladda-den-dött eller en-mindre-skada-skicka-den-på-reparation-så-fungerar-den-igen-dött. Den är skitdöd.
Den ger dock ifrån sig små spasmiska blinkningar när man försöker starta den, men det räknas inte.

Olycksplats: Vardagsrummet
Mordvapen: Högtalaren
Förövare: Magnus
Vittne: Simon

När Magnus satt vi datorn och skulle backa med stolen, stötte han till högtalaren som stod väldigt illa till. Uppe på högtalaren låg telefonen. Högtalaren faller, tar med sig telefonen och landar på telefonen. Crash den är död. Till råga på allt så mosades minneskortet, vilket gör att alla bilder är borta. Dessutom så hade jag, av någon obotligt dum anledning, lagt alla telefonnummer på telefonen, och simkortet är helt tomt. Dammit!

Telefonen var egentligen skitsamma, den var ju försäkrad. Det som är störigt är alla bilder och nummer. Det går ju att ta nya, men som sagt, det är störigt. Det var dock inte inte Magnus fel. Han var på fel plats på fel tid i fel stol.

Off to Elgiganten för att lämna in vraket imorgon.

Over and out.

Pilot

Jahaja, så kom dagen då man har hamnat i bloggträsket.

Jag har, ända sen den första bloggen kom, varit väldigt skeptisk till detta. Men med tiden har jag mjuknat, då jag har upptäckt att det är ganska roligt att läsa om andras liv. Därför kan man ju tycka att det inte är mer än rätt att folk får läsa om mitt.

Men vad ska jag skriva då?

Det känns inte som att det händer så himla mycket i mitt liv som kvaliciferar sig i kategorin för allmänhetens intresse. Fast det är väl inte bara det, det går ut på heller. Men jag kommer nog på något.

Kanske.

Till mitt försvar ska jag dock säga, att ifall den här bloggen blir en katastrof, så skyller jag allt på min rabiata arbetskamrat som tvingade mig att starta den!

Adjö.